Så lyder en textrad ifrån karlskrona-bandet Sinn Fenns låt som jag tror heter 4 årstider eller något.
Sorgligt nog, så känner jag, och säkert många andra ungdomar igen sig i den meningen.
Ofta försöker man verka glad och lycklig, när man i själva verket egentligen känner sig totalt värdelös.
Eller, så kanske man försöker verka vara känslokall och likgiltig.
Man bryr sig inte om någonting, det finns inget som sårar.
Fast innanför den där "tuffa" masken, finns det en riktigt känslig, kärleksfull människa.

Det är verkligen riktigt synd att det är såhär.
För jag är stensäker på att nästan häflten av min skolan känner såhär, eller nån gång har känt så.
Vissa, eller väldigt många, försöker dämpa sorgen för det här med alkohol och sex.
Som att det skulle hjälpa?
Som att det skulle få en att känna sig bättre till mods?
Absolut inte.
Tyvärr så finns det nog inte så mycket man kan göra av det här.
Det är bara att spela med och fortsätta låtsas.
Det är ingen som vill berätta, ingen som orkar ta itu med det.

Den enda som får veta hur allting är, är Musiken.
Den underbara Musiken som vi konstiga, trasiga människor älskar och lever för.
Det är bara Musiken som får veta, Musiken är den enda som får lyssna.

Och Musiken är den enda som orkar med våra trasiga själar, vårt sorgsna inre.