Meningslöst. Allting känns meningslöst. Precis allting känns så jävla meningslöst!
Jag är meningslös, för jag förstår mig ändå inte på mig själv.
Mina känslor är meningslösa, för jag vet ändå inte vad jag vill.

Ah okej, det var väl typ allt. Men det är ju typ allt också. Det är jag, hela jag, och jag fattar inte ett skit.
Jag fattar inte vad jag egentligen skriver om.
Jag fattar inte om jag mår bra eller dåligt.
Jag vet inte om alla de där skratten, jag vet inte om de bara är ett skal.
Ett skal som skyddar allt det där som egentligen finns inom mig. Ungefär, bara skit då. Inget bra alls.
Är jag sådär glad hela tiden, bara för att ingen, verkligen ingen, inte ens jag, ska fatta att jag egentligen mår skit?
Är det så?
Eller är det bara så som jag tror?
Mår jag ens dåligt?
Gör jag det?
Jag fattar absolut ingenting. Inte ett skit!

Varför skrattar jag vareviga dag, när jag är med andra människor?
Varför gråter jag, varenda gång jag sätter mig såhär, och skriver riktigt ärligt om vad jag känner.
Varför är det såhär?
Varför är jag såhär?
Eller är det bara såhär jag tror jag är?
Jag vet ingenting.
Jag förstår ingenting.
Men jag vill veta, jag vill förstå!

Kanske var det såhär mamma mådde, kände och tänkte, innan allting hände.
Jag har sagt det en hel del gånger, och jag säger det igen; jag vet inte.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte, jag vet ingenting.