Min pappa har alltid haft svårt för att visa kärlek.
Han är inte den som tjatar ut orden "jag älskar dig",
eller helt impulsivt kramar en,
eller ber om en puss på kinden innan man åker någonstans.
Det är lite tråkigt tycker jag, för om man ska jämföra honom med mamma, så var hon precis tvärtom.
Hon var väldigt kärleksfull.
Och framförallt förstående.
Det är inte pappa.

Min syster är förlovad med en kille, som pappa rent ut av ÄLSKAR.
Han är trevlig, han har ett bra jobb, en jättetrevlig familj, han hjälper till hemma och bla bla bla.
Han är rätt perfekt alltså.
Men lite tråkig.
Han är den där som tycker om hemmakvällar,
vandra i skogen, jaga.
Inte den där som kanske skulle kunna tänka sig att gå ut någon gång ibland,
träffa vänner, ha det allmänt kul, istället för att sitta hemma en fredagskväll.
Inget illa mot honom, men lite tråkigt blir det ju i längden.
Så jag förstår varför det har blivit som det har blivit nu.
Alltså, min syster och jag ska flytta. Och han ska inte med.
De ska väl antagligen ta en paus, eller så är det slut.
Det är sånt som inte jag vet riktigt.
Men jag kan förstå dom, båda två.
Mest min syster.
Jag hade inte klarat av att mitt förhållande skulle bli en ren rutin. Det hade varit hemskt.

Men självklart, så förstår inte pappa det.
Han är rätt så rejält sur på min syster. Vi kan kalla henne för Elin.
Men han är inte sur på hennes sambo. Vi kan kalla honom för Kalle.
Allt det här är ju lika mycket Kalles fel, som det är Elins.
Eller enligt mig så är det nästan lite mer Kalles fel.
Det hade ju faktiskt gått att göra allting lite roligare,
men tyvärr så hjälper ju inte en helgsresa till kanske Göteborg en gång om året.
Han hade kunnat försöka vara lite romantisk.
Fast hon hade ju också kunnat försöka vara det, jag vet.
Men ja, ingen av dom ansträngde sig, så då blev det så här.
Men pappa har absolut ingen anledning till att skylla allting på Elin.
Det tycker ialf verkligen inte jag.
Han är hennes pappa, han borde vara glad för hennes skull?
Eller okej, i det här läget finns det inte så mycket att vara glad för.
Men han borde stödja henne. Finnas där. Ta hand om henne.
Inte bete sig som att hon inte vore värd något för honom utan Kalle.

Eller har jag fel?