Nu när jag ändå är vaken och inte har någon större lust att sova,
tänkte jag passa på att skriva lite om vad vi håller på med på min skola just nu!
I och med att det inte är några större shower eller så just nu efter halloween,
så kan man ju tänka sig att det inte skulle vara lika kul med "vanliga ämnen".
Men tänka sig, att det faktiskt är det ändå!
Det trodde inte jag själv att det skulle vara först faktiskt,
men jag är faktiskt helt sjukt pepp på att lära mig det vi ska lära oss.
Helt galet. Stage4you är bra.
Och de kurser vi håller på med nu är:
 

Gehörs- och musiklära A
Jävligt användbart och kan tänka mig att det känns riktigt kul att kunna.
Dessutom så har vi väldigt roligt på de lektionerna, för vi har skolans roligaste lärare i det typ!
Fredde heter han, asgo.
Men tänk er det, att kunna veta sätta ut vilken ton det är bara genom att höra den!
Jag tycker ialf att det skulel vara jättekul att kunna och jag skulle vara jättestolt över mig själv.

Ljudteknik A
Kanske inte riktigt lika kul, tycker inte jag ialf, fast iofs så har vi inte börjat riktigt på den kursen.
Så det är sånt som kommer märkas!
Vi har ju Fredde i det också, så det lär ju bli kul i vilket fall.

Ljudproduktionsteknik
Här är det Protools som är på hela tiden!
Det är ju alltså då ett ljudproduktionsprogram.
Jävligt kul när man väl lär sig det, att kunna spela in låtar och ljud är ju aldrig helt fel.
Så nu håller jag och min kompanjon Nadia och spelar in en av mina egna låtar!
Idag spelade vi in gitarren, och någon gång framåt blir det sång också,
och då ska jag nog inte lägga så mycket mer tid på den.
Blir nog att spela in den i en riktig studio lite mindre slarvigt senare!

Körsång A
Hej, det här är min grej!
Verkligen, jag älskar ju att sjunga, och de låtar vi sjunger i kören är riktigt kul också.
Sen är det väldigt spännande att få höra alla killarna sjunga med!
Behöver nog antagligen inte förklara särskilt mycket om det här, så då låter jag bli.

Instrument/sång, nivå 1
Har inte riktigt börjat med det här än heller,
nu i början ska vi ha ett teoretiskt prov om sångteknik och sånt.
Sen jävlar! Då ska vi sjunga som bara den!
Galet kul ska det bli, vill verkligen utveckla min röst så mycket som möjligt.

Arbetsmiljö och säkerhet
Säg hej till den tråkiga kursen!
Nej, allting är inte direkt roligt, och det allra viktigaste är ju som vanligt jävligt tråkigt.
Just nu håller vi på med ellära, och nej, det är inte kul någonstans.
Men de andra ämnena väger upp fett mycket, så skolan blir riktigt kul nu med.

Estetisk orientering
Ja ni, det här har jag ingen särskilt jättestor koll på,
men jag tror det är det som våra lärare kallar video och teater.
Vi är nämligen indelade i två grupper, och min grupp håller på med video.
Vår halloweenshow spelades in med 3 olika kameror,
så precis det ska vi hålla på och redigera ända fram till jul.
Rätt skoj ändå, fast det är rätt mycket jobb om det ska bli en riktigt bra musikvideo.
Men, de som hållt på med det tidigare har ju lyckats, så varför skulle inte jag?
Fast jag kan ju säga att jag nog hellre hade haft teater, låter jävligt kul.

Ensemble A
På något konstigt vänster så står det på min dexter att vi inte har påbörjat denna kursen än,
men det kan jag säga att vi har.
Och det är så jävla kul!
Vi fick i uppdrag att ta en 2000-talslåt, och göra en cover på den.
I 50, 60, 70 och 80talsstil.
Min grupp fick 60-tal och vi ska göra om Rockstar med Nickelback till blues.
En annan grupp ska göra om Psychosocial med Slipknot till reggae.
Hör ni hur galet kul det låter?
Det som är ännu mer kul, är det att alla är så grymt duktiga,
så det kommer bli så jävla bra!

Det var ju då kurserna vi har just nu.
Kanske inte det mest intressanta inlägget, men för vissa som kanske funderar på att börja på stage,
så är det ju nog det.

Och jag säger bara det:
Stage4you är skolan för Dig som älskar musik.


Två grymt duktiga pojkar från min klass!
David och Frank.

Satt precis och kollade lite på min bloggstatistik.
Några läsare om dagen, det har jag ju, inte många, men några.
och jag är jättenyfiken på vad det är för några som faktiskt läser min blogg?
Behöver inte vara så att ni läser dagligen, utan det räcker om ni liksom tittar in någon gång ibland.

Lämna jättejättejättegärna en liten kommentar om vilka ni är och varför ni läser min blogg!

Igår var det Rocknight och naturligtvis fest därefter.
Det var tre band, Chick Jaylors och Bad Man´s Jam, två band som är skitbra och som går på min skola, och så var det ett band som hette Plastered. Som inte var någon höjdare. Men man fick ju headbanga ialf, så dem var ju rätt okej ialf.
Festen efter.
Ja. Det var kul.
Jag hade kul.
Jag blev full.
Hade lite mys.
Och det tyckte väldigt många var skitkul att kolla på.
Jag har redan hört lite snack om det här, så det här kommer nog inte bli särskilt kul de närmaste veckorna.
Jag har tänkt tankarna: "det är väl skit sak samma, de får snacka hur mycket de vill". Och det är ju jättebra. Men tillsammans med de tankarna kommer: "jag får ju skylla mig själv".
Men det är så jävla fel. Jag vill inte skylla mig själv. Jag var full och kåt, jag hade sex.
Och jag gillade det.
Är det något fel på det?
Jag gillar att ha sex.
Men jag vill inte ha pojkvän, för det är för jävla komplicerat.
Då blir det såhär.
Ska folk ha rätt att snacka skit om mig då?
Varför är det okej om killar "knullar runt", men inte när tjejer gör det?
Inte för att jag tycker att jag knullar runt, men ah, ni fattar.
Jag blir så jävla irriterad.
Att han kan sitta och skratta åt det och bara säga att det var "gött", men jag ska gå och skämmas?
Är det här verkligen okej?

Vad tycker ni?

Mormor.

Helt plötsligt en dag så får man ett litet handskrivet brev i brevlådan.
Just det ja! Det är ju den tiden på året. Någon släkting fyller år.
Saken är den att man aldrig hör av varandra i vanliga fall, det händer bara på de här speciella tillfällena, födelsedagar, skolavslutningar, begravningar, bröllop, ja, ni fattar grejen.
Men ändå så står det i brevet om hur mycket man "betyder" för dom, och att man är välkomna på kalas, och det bjuds på kaffe och kaka! Jippi.
Så man tvingar sig in till stan, köper en liten present man gissat sig till att personen vill ha, och den där dagen som det kalaset är, tvingar man sig dit, för man vet att det kommer vara så tryckt stämning att det kommer vara allt annat än roligt att träffa släktingarna. Men, man pallrar sig dit ändå, för att slippa onödiga konflikter. och när man kommit dit, möts man av falska leenden och hälsningar.  Det är så jävla genomskinligt att de inte bryr sig ett skit om en. Varför hör dom isf aldrig av sig? Varför sket de isf att hälsa på mig efter kyrkan på skolavslutningen för att det "var för kallt ute"?
Visst, det finns dem som man fortfarande har hoppet kvar om. Hoppet att de fortfarande faktiskt bryr sig om en och älskar en för den man är. Men, de är inte många. Tyvärr.
Det är så synd att det har blivit såhär. Förut tyckte jag faktiskt om och såg fram emot de här kalasen, och vi umgicks till och med en del även när det inte var kalas och dyl. Men nu för tiden är allting helt annorlunda, jag måste tvinga mig till att hälsa på, säga till mig själv att kom igen, ring nu, du vill inte vara den där släktingen som aldrig hör av sig, och massa mer. Det är helt enkelt inte så som man ville att det skulel vara att ha släkt, det är helt enkelt inte som det var förut. När man var liten och inte förstod så mycket.
Men, till fortsättningen på det så himla "roliga" kalaset. Man har kommit dit, med den krystade stämningen i bakgruden hälsat på alla med ett kallt handslag, kanske en liten torr kram på någon enstaka, och så går man och sätter sig vid de man tycker om mest, de som man kanske till och med har något att prata om med. Man sitter där och väntar, och sen till slut så får man den där efterlängtade kakan, och det där kaffet i de där små, små, små vita kopparna med små, små, små blommor på som man får gå och fylla på efter två klunkar. Kakan tar slut, och så ropar någon att "nu är det tååååårta!" och man väntar tills alla andra tagit och då tvingar man sig fram och tar en liten pyttebit med tårta, för man vet att det kommer vara fullsmockat med antingen äcklig choklad eller någon tjock jävla sockergrädde.
Så tvingar man i sig den där jävla tårtan, sitter och pratar en stund, sen tittar man lite besvärat på klockan och säger till pappa att "vi kanske skulle ta å dra oss hemåt". I själva verket så skyndar vi oss så fort vi kan hemåt för att slippa det där att man verkligen måste sitta där och låtsas vara glad och social, kanske leka datten med massa äckliga, jobbiga småbarn som hela tiden skriker "Sara, Sara, ta mig, ta mig!".
Nej. Släktkalas är inget för mig. Eller så kanske det helt enkelt är min släkt som är såhär, jag vet inte riktigt.

Är det likadant på era släktkalas?

Syster, syster, syster. Min älskade syster.

Jag hade råkat lämna min blogg uppe när jag åkte och tränade, och hon hade läst den då.
Jag har ju skrivit en hel del tråkigheter på sistone, och ja, min stackars syster blev jätterädd när hon läste det.
Hon kom för första gången på flera år och frågade hur jag verkligen mådde.
Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig, det är sjukt. Min syster och jag pratar nästan aldrig om hur vi mår, känner eller tänker. Vi har knappt pratat något alls om mamma till och med. Det har nästan varit som en mur mellan oss, en såndär mur som inte låter några känslor komma över på den andra sidan. Vi är inte de där systrarna som umgås, har kul och pratar om killar eller liknande. Hon är mer som en mamma, en överbeskyddande mamma som man inte pratar med.
Men, när det verkligen gäller, då finns hon verkligen där. Som nu, minsta lilla tecken på att jag var olycklig, och hon kom direkt, frågade, pratade och kramade om mig. Och det betydde jättemycket för mig.
Hela hon betyder jättemycket för mig, även fast jag nästan aldrig egentligen visar det. Jag säger aldrig att jag älskar henne mer än något annat på hela jorden, jag pussar aldrig henne, jag ger henne knappt minsta lilla kram.
Det är något jag ångrar. Och något jag ska försöka ändra på.
Det är något alla borde göra, håll hårt i de du älskar.

Du vet aldrig, en dag så tappar du taget och du får aldrig se dem mer.
och jag vet alltför väl vad jag pratar om.

Meningslöst. Allting känns meningslöst. Precis allting känns så jävla meningslöst!
Jag är meningslös, för jag förstår mig ändå inte på mig själv.
Mina känslor är meningslösa, för jag vet ändå inte vad jag vill.

Ah okej, det var väl typ allt. Men det är ju typ allt också. Det är jag, hela jag, och jag fattar inte ett skit.
Jag fattar inte vad jag egentligen skriver om.
Jag fattar inte om jag mår bra eller dåligt.
Jag vet inte om alla de där skratten, jag vet inte om de bara är ett skal.
Ett skal som skyddar allt det där som egentligen finns inom mig. Ungefär, bara skit då. Inget bra alls.
Är jag sådär glad hela tiden, bara för att ingen, verkligen ingen, inte ens jag, ska fatta att jag egentligen mår skit?
Är det så?
Eller är det bara så som jag tror?
Mår jag ens dåligt?
Gör jag det?
Jag fattar absolut ingenting. Inte ett skit!

Varför skrattar jag vareviga dag, när jag är med andra människor?
Varför gråter jag, varenda gång jag sätter mig såhär, och skriver riktigt ärligt om vad jag känner.
Varför är det såhär?
Varför är jag såhär?
Eller är det bara såhär jag tror jag är?
Jag vet ingenting.
Jag förstår ingenting.
Men jag vill veta, jag vill förstå!

Kanske var det såhär mamma mådde, kände och tänkte, innan allting hände.
Jag har sagt det en hel del gånger, och jag säger det igen; jag vet inte.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte, jag vet ingenting.