Ja. Nu är det fjärde julen som vi firar utan dig.
Och det känns så fel. Fast ändå inte.
Jag vet att julen och alla andra högtider var viktiga för dig,
och jag vet att du hade velat att vi skulle fira dom,
för du vet att vi njöt av det. Varenda sekund av det.
Men de andra jularna har varit annorlunda, vi har hela tiden varit omringade av folk.
I år är vi bara tre.
Ensamma och övergivna.
Det är ingen som orkar ens tänka på att baka pepparkakor eller lussekatter.
Inte heller någon knäck eller något annat julgodis.
Det var saker som du alltid gjorde.
Vi gick inte på någon julmarknad i år heller.
Känns inte som någon idé när inte du är där och lyser upp hela parken med ditt underbara leende.
Det har inte varit någon idé ända sen du försvann.

Men nej, jag ska inte tappa hoppet och försvinna som du gjorde.
Jag ska göra alla de saker jag alltid velat göra,
träffa människor som gör mig lycklig,
växa upp till en kvinna som du skulle varit stolt över.
Om jag ska vara ärlig, så tror jag du skulle varit stolt redan nu.
Men jag är inte vuxen än,
jag har fortfarande en lång väg kvar.
När jag är färdig, ska du vara så stolt du någonsin kunnat bli.
Och den här resan kommer vara som en berg-och-dalbana,
det kommer finnas tider då både du och jag är mindre stolta över mig.
Men jag ska klara det.
Du ska bli stolt, du ska bli så stolt att jag tillochmed kommer känna hur du tittar ner på mig från himmelen.

Och den här julen.
Den ska inte bli seg och sorgsen.
Den ska bli fin, underbar och vi ska vara lyckliga.
Med dig i våra tankar.

Mamma, jag älskar dig!