Den här hästen är min mormors. Han har jag växt upp med, han har alltid funnits hemma hos mormor, han har alltid varit där, så länge jag kan minnas. Men snart så finns han inte mer. Han börjar bli gammal, minst 20 år, sjuk, och fång har han också, stackarn. Så nu föreslog veterinären till mormor att han skulle avlivas. Och mormor höll med, det gör vi nog alla. Men det är så sorgligt. Jag vill inte att han ska försvinna. Allt och alla bara försvinner. Mamma, Affe, Bill. Plus släkten som inte bryr sig ett skit. Alla förutom mormor, mormor och hennes katter. Fast dom lär ju försvinna snart också. Det är verkligen så, när man kommer upp i en viss ålder, då känns det som att alla bara försvinner, alla bara dör. Men så är ju förstås livets gång, inget man kan göra åt. Men lika sorgligt är det varje gång ändå.