Syster, syster, syster. Min älskade syster.

Jag hade råkat lämna min blogg uppe när jag åkte och tränade, och hon hade läst den då.
Jag har ju skrivit en hel del tråkigheter på sistone, och ja, min stackars syster blev jätterädd när hon läste det.
Hon kom för första gången på flera år och frågade hur jag verkligen mådde.
Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig, det är sjukt. Min syster och jag pratar nästan aldrig om hur vi mår, känner eller tänker. Vi har knappt pratat något alls om mamma till och med. Det har nästan varit som en mur mellan oss, en såndär mur som inte låter några känslor komma över på den andra sidan. Vi är inte de där systrarna som umgås, har kul och pratar om killar eller liknande. Hon är mer som en mamma, en överbeskyddande mamma som man inte pratar med.
Men, när det verkligen gäller, då finns hon verkligen där. Som nu, minsta lilla tecken på att jag var olycklig, och hon kom direkt, frågade, pratade och kramade om mig. Och det betydde jättemycket för mig.
Hela hon betyder jättemycket för mig, även fast jag nästan aldrig egentligen visar det. Jag säger aldrig att jag älskar henne mer än något annat på hela jorden, jag pussar aldrig henne, jag ger henne knappt minsta lilla kram.
Det är något jag ångrar. Och något jag ska försöka ändra på.
Det är något alla borde göra, håll hårt i de du älskar.

Du vet aldrig, en dag så tappar du taget och du får aldrig se dem mer.
och jag vet alltför väl vad jag pratar om.