Mormor.

Helt plötsligt en dag så får man ett litet handskrivet brev i brevlådan.
Just det ja! Det är ju den tiden på året. Någon släkting fyller år.
Saken är den att man aldrig hör av varandra i vanliga fall, det händer bara på de här speciella tillfällena, födelsedagar, skolavslutningar, begravningar, bröllop, ja, ni fattar grejen.
Men ändå så står det i brevet om hur mycket man "betyder" för dom, och att man är välkomna på kalas, och det bjuds på kaffe och kaka! Jippi.
Så man tvingar sig in till stan, köper en liten present man gissat sig till att personen vill ha, och den där dagen som det kalaset är, tvingar man sig dit, för man vet att det kommer vara så tryckt stämning att det kommer vara allt annat än roligt att träffa släktingarna. Men, man pallrar sig dit ändå, för att slippa onödiga konflikter. och när man kommit dit, möts man av falska leenden och hälsningar.  Det är så jävla genomskinligt att de inte bryr sig ett skit om en. Varför hör dom isf aldrig av sig? Varför sket de isf att hälsa på mig efter kyrkan på skolavslutningen för att det "var för kallt ute"?
Visst, det finns dem som man fortfarande har hoppet kvar om. Hoppet att de fortfarande faktiskt bryr sig om en och älskar en för den man är. Men, de är inte många. Tyvärr.
Det är så synd att det har blivit såhär. Förut tyckte jag faktiskt om och såg fram emot de här kalasen, och vi umgicks till och med en del även när det inte var kalas och dyl. Men nu för tiden är allting helt annorlunda, jag måste tvinga mig till att hälsa på, säga till mig själv att kom igen, ring nu, du vill inte vara den där släktingen som aldrig hör av sig, och massa mer. Det är helt enkelt inte så som man ville att det skulel vara att ha släkt, det är helt enkelt inte som det var förut. När man var liten och inte förstod så mycket.
Men, till fortsättningen på det så himla "roliga" kalaset. Man har kommit dit, med den krystade stämningen i bakgruden hälsat på alla med ett kallt handslag, kanske en liten torr kram på någon enstaka, och så går man och sätter sig vid de man tycker om mest, de som man kanske till och med har något att prata om med. Man sitter där och väntar, och sen till slut så får man den där efterlängtade kakan, och det där kaffet i de där små, små, små vita kopparna med små, små, små blommor på som man får gå och fylla på efter två klunkar. Kakan tar slut, och så ropar någon att "nu är det tååååårta!" och man väntar tills alla andra tagit och då tvingar man sig fram och tar en liten pyttebit med tårta, för man vet att det kommer vara fullsmockat med antingen äcklig choklad eller någon tjock jävla sockergrädde.
Så tvingar man i sig den där jävla tårtan, sitter och pratar en stund, sen tittar man lite besvärat på klockan och säger till pappa att "vi kanske skulle ta å dra oss hemåt". I själva verket så skyndar vi oss så fort vi kan hemåt för att slippa det där att man verkligen måste sitta där och låtsas vara glad och social, kanske leka datten med massa äckliga, jobbiga småbarn som hela tiden skriker "Sara, Sara, ta mig, ta mig!".
Nej. Släktkalas är inget för mig. Eller så kanske det helt enkelt är min släkt som är såhär, jag vet inte riktigt.

Är det likadant på era släktkalas?