utseendefixerade nyårslöften.
Nu har det ju varit nyår, och med nyår kommer nyårslöften.
Det skrämmer mig hur ofta jag får se nyårslöften som att:
- Gå ner i vikt. (Trots att de faktiskt är väldigt smala.)
- Sluta äta godis och liknande, helt och hållet. (Även fast de egentligen älskar det.)
- Börja träna. (Fast de inte varit ett dugg intresserade av det innan.)
Är det bara jag, eller är detta inte riktigt klokt?
Allting handlar hela tiden om vad man väger eller hur man ser ut.
För det känns som att ialf de flesta inte tänker på hälsan när de skriver dessa nyårslöften.
Det är äckligt hur jävla utseendefixerad världen är.
Jag vet, det här är ju ett rätt rejält klyschigt inlägg, men jag blir så trött.
Och det värsta är att jag själv också är lika jävla utseendefixerad.
Det är hemskt.
Det är så jävla hemskt att jag inte vet vad jag ska skriva mer.
Så, fram med era egna åsikter nu!
inunder hennes vackra mask, där har hon slutat le.
Sorgligt nog, så känner jag, och säkert många andra ungdomar igen sig i den meningen.
Ofta försöker man verka glad och lycklig, när man i själva verket egentligen känner sig totalt värdelös.
Eller, så kanske man försöker verka vara känslokall och likgiltig.
Man bryr sig inte om någonting, det finns inget som sårar.
Fast innanför den där "tuffa" masken, finns det en riktigt känslig, kärleksfull människa.
Det är verkligen riktigt synd att det är såhär.
För jag är stensäker på att nästan häflten av min skolan känner såhär, eller nån gång har känt så.
Vissa, eller väldigt många, försöker dämpa sorgen för det här med alkohol och sex.
Som att det skulle hjälpa?
Som att det skulle få en att känna sig bättre till mods?
Absolut inte.
Tyvärr så finns det nog inte så mycket man kan göra av det här.
Det är bara att spela med och fortsätta låtsas.
Det är ingen som vill berätta, ingen som orkar ta itu med det.
Den enda som får veta hur allting är, är Musiken.
Den underbara Musiken som vi konstiga, trasiga människor älskar och lever för.
Det är bara Musiken som får veta, Musiken är den enda som får lyssna.
Och Musiken är den enda som orkar med våra trasiga själar, vårt sorgsna inre.
min åsikt om johan palm.
Johan Palm
- älskad och hatad av många.
Och vad tycker jag då?
Hm. Älskar eller hatar?
Asså, det är egentligen en jävligt bra fråga.
Tidigare, när jag inte ritkgit studerat han så noga som jag borde ha gjort,
tyckte jag inte om honom alls. Inte någonstans.
Då var jag på hat-sidan.
Men nu så vet jag inte riktigt längre.
Jag tittade på idol i fredags, och skrek av glädje när han äntligen åkte ut.
Fast nej, jag tittade inte riktigt på det.
Jag tittade när den där tjejen började skaka och skrika,
då gick jag, och sen sprang jag tillbaks för att se vem som åkte ut.
Men jag gjorde en jävla miss, jag kollade inte när han var som bäst.
Jag kollade inte när han sjöng, jag lyssnade inte.
Vägrade. För jag hade liksom bestämt mig för att hata honom.
Bestämt mig för att jag tyckte han var kass, totalt jävla skitdålig.
Men idag ändrade jag min uppfattning om honom när jag kollade på reprisen.
Då tänkte jag, vafan, jag kan väl lyssna lite då, titta lite nogare.
Och hallå, det var ju faktiskt inte så pjåkigt.
Ändå, så var inte fredags det allra bästa han gjort.
Och det var den kvällen killen åkte ut med.
Ändå så var han faktiskt riktigt bra.
Fast nej. Nej, nej, nej!
Han är inte en idol-människa.
Han förtjänar inte att vinna idol,
det gör personer som kevin, darin, agnes.
Sånadär tråkiga idoler, som vi tröttnar på efter ett halvår.
För det, det är vad idol är.
Eller, för mig så känns det väldigt mkt som det.
Det är ett pop-program.
Och tyvärr är popen väldigt svår att göra unik.
Och popen är inte något som man verkligen sitter kvar på hjärnan livet ut.
Men rock är det.
fast visst, det finns ju undantag, som Michael Jackson.
Men vad är han, mot flertal rockband som; Beatles, Elvis, Iron Maiden, Rolling Stones, Kiss, Led Zeppelin, m.m, m.m.
De är de som man minns.
De man verkligen minns.
Och Johan.
Jag hoppas verkligen att du släpper en skiva snart.
Med låtar du skrivit själv, dina egna, alldeles unika låtar.
Med ditt alldeles egna unika sound.
Och då.
Då ska du få min fulla respekt.
För inget är coolare än en rockkille
som gjort egna, alldeles unika låtar,
med sitt egna, alldeles unika sound.
if I were really rich I would...
Att på engelska förklara vad man skulle göra om man var snuskigt rik.
Och det ska jag göra för er också.
Fast på svenska då!
Min familj och jag har aldrig haft särskilt gått om pengar, men det har funkat och vi har nöjt oss med det vi haft.
Men alltid har inte våra egna tillgångar räckt, så då har pappa fått ta till det värsta han tycker finns att göra; ta lån.
Så det är det allra första jag skulle göra; betala av pappas alla lån, och ge han pengar till att renovera färdigt huset. Som han ironiskt nog började göra iordning för typ 10 år sen, men har inte haft varken pengar eller tid att göra klart allt.
Så det vet jag att det skulle vara det allra första.
Och om det verkligen skulle vara just nu, så skulle jag köpa en finare lägenhet eller ett hus till min syster, och sen köpa en liten fin lägenhet till mig själv som jag kan inreda precis som jag vill.
Och så skulle jag gå på många shoppingrundor med min syster och mina kompisar.
Och köpa en riktigt fin gitarr.
Eller vad säger jag, en?
Jag skulle lätt köpa en Gibson Dove, och en Hummingbird.
Och Dave Grohl´s signaturgitarr, en Gibson DG-335.
Och en Rickenbacker 360.
Sjukt snygga gitarrer det där.
Och jag skulle nog också ha röstat mer på tv, skänkt mer pengar till välgörenhetsgalot och liknande.
Jag vet, det låter som en klyscha, och något alla måste lägga till i ett sånt här inlägg.
Men jag skulle nog verkligen göra det.
Men jag skulle nog ändå ta mig själv och min omgivning i första hand.
Och en sista sak jag skulle göra.
Gå på många fester, lära känna mycket folk i musikbranchen, och först försöka jobba mig uppåt.
Och om inte det funkar, så skulle jag nog försöka köpa mig uppåt.
Okej, det där lät inte jättebra.
Men det är ju inte så lätt att lyckas inom musiken, och det är det enda jag kan.
Och jag är inte så särskilt sugen på att ställa upp i idol eller något sånt.
Kanske någon gång.
Men just nu så känner jag liksom bara inte för det.
Ja. Haha.
Men! Vad skulle Ni göra om Ni hade riktigt, riktigt mycket pengar?
gah, jag är kär.
Idag hände det.
Där inne på bion, när jag satt där och kollade.
Absolut första ögonkastet så såg jag det.
Det absolut snyggaste jag någonsin sett i hela mitt liv.
Robert Pattinson.
I Twilight.
Som världens sexigaste vampyr.
Jag dör.
Har verkligen aldrig sett någon snyggare människa tidigare.
Han är så snygg att man knappt kan kalla honom mänsklig.
Helt sjukt.
Gah.
Jag är nog ungefär jättekär i hans utseende.
Och i hans karaktär "Edward Cullen".
Världens mysigaste, romantiske vampyr.
Aja, jag var verkligen tvungen att lägga in det här, så självklart lägger jag in lite bilder så ni också kan dregla!
Förlåt för ett faktsikt ganska så onödigt inlägg.
Men ni måste ju erkänna.
Visst är han omänskligt snygg?
när dina närmsta får dig att känna dig som skit.
Han är inte den som tjatar ut orden "jag älskar dig",
eller helt impulsivt kramar en,
eller ber om en puss på kinden innan man åker någonstans.
Det är lite tråkigt tycker jag, för om man ska jämföra honom med mamma, så var hon precis tvärtom.
Hon var väldigt kärleksfull.
Och framförallt förstående.
Det är inte pappa.
Min syster är förlovad med en kille, som pappa rent ut av ÄLSKAR.
Han är trevlig, han har ett bra jobb, en jättetrevlig familj, han hjälper till hemma och bla bla bla.
Han är rätt perfekt alltså.
Men lite tråkig.
Han är den där som tycker om hemmakvällar,
vandra i skogen, jaga.
Inte den där som kanske skulle kunna tänka sig att gå ut någon gång ibland,
träffa vänner, ha det allmänt kul, istället för att sitta hemma en fredagskväll.
Inget illa mot honom, men lite tråkigt blir det ju i längden.
Så jag förstår varför det har blivit som det har blivit nu.
Alltså, min syster och jag ska flytta. Och han ska inte med.
De ska väl antagligen ta en paus, eller så är det slut.
Det är sånt som inte jag vet riktigt.
Men jag kan förstå dom, båda två.
Mest min syster.
Jag hade inte klarat av att mitt förhållande skulle bli en ren rutin. Det hade varit hemskt.
Men självklart, så förstår inte pappa det.
Han är rätt så rejält sur på min syster. Vi kan kalla henne för Elin.
Men han är inte sur på hennes sambo. Vi kan kalla honom för Kalle.
Allt det här är ju lika mycket Kalles fel, som det är Elins.
Eller enligt mig så är det nästan lite mer Kalles fel.
Det hade ju faktiskt gått att göra allting lite roligare,
men tyvärr så hjälper ju inte en helgsresa till kanske Göteborg en gång om året.
Han hade kunnat försöka vara lite romantisk.
Fast hon hade ju också kunnat försöka vara det, jag vet.
Men ja, ingen av dom ansträngde sig, så då blev det så här.
Men pappa har absolut ingen anledning till att skylla allting på Elin.
Det tycker ialf verkligen inte jag.
Han är hennes pappa, han borde vara glad för hennes skull?
Eller okej, i det här läget finns det inte så mycket att vara glad för.
Men han borde stödja henne. Finnas där. Ta hand om henne.
Inte bete sig som att hon inte vore värd något för honom utan Kalle.
Eller har jag fel?
hej och välkommen skitsnack!
Igår var det Rocknight och naturligtvis fest därefter.
Det var tre band, Chick Jaylors och Bad Man´s Jam, två band som är skitbra och som går på min skola, och så var det ett band som hette Plastered. Som inte var någon höjdare. Men man fick ju headbanga ialf, så dem var ju rätt okej ialf.
Festen efter.
Ja. Det var kul.
Jag hade kul.
Jag blev full.
Hade lite mys.
Och det tyckte väldigt många var skitkul att kolla på.
Jag har redan hört lite snack om det här, så det här kommer nog inte bli särskilt kul de närmaste veckorna.
Jag har tänkt tankarna: "det är väl skit sak samma, de får snacka hur mycket de vill". Och det är ju jättebra. Men tillsammans med de tankarna kommer: "jag får ju skylla mig själv".
Men det är så jävla fel. Jag vill inte skylla mig själv. Jag var full och kåt, jag hade sex.
Och jag gillade det.
Är det något fel på det?
Jag gillar att ha sex.
Men jag vill inte ha pojkvän, för det är för jävla komplicerat.
Då blir det såhär.
Ska folk ha rätt att snacka skit om mig då?
Varför är det okej om killar "knullar runt", men inte när tjejer gör det?
Inte för att jag tycker att jag knullar runt, men ah, ni fattar.
Jag blir så jävla irriterad.
Att han kan sitta och skratta åt det och bara säga att det var "gött", men jag ska gå och skämmas?
Är det här verkligen okej?
Vad tycker ni?
krystade släktkalas.
Mormor.
Helt plötsligt en dag så får man ett litet handskrivet brev i brevlådan.
Just det ja! Det är ju den tiden på året. Någon släkting fyller år.
Saken är den att man aldrig hör av varandra i vanliga fall, det händer bara på de här speciella tillfällena, födelsedagar, skolavslutningar, begravningar, bröllop, ja, ni fattar grejen.
Men ändå så står det i brevet om hur mycket man "betyder" för dom, och att man är välkomna på kalas, och det bjuds på kaffe och kaka! Jippi.
Så man tvingar sig in till stan, köper en liten present man gissat sig till att personen vill ha, och den där dagen som det kalaset är, tvingar man sig dit, för man vet att det kommer vara så tryckt stämning att det kommer vara allt annat än roligt att träffa släktingarna. Men, man pallrar sig dit ändå, för att slippa onödiga konflikter. och när man kommit dit, möts man av falska leenden och hälsningar. Det är så jävla genomskinligt att de inte bryr sig ett skit om en. Varför hör dom isf aldrig av sig? Varför sket de isf att hälsa på mig efter kyrkan på skolavslutningen för att det "var för kallt ute"?
Visst, det finns dem som man fortfarande har hoppet kvar om. Hoppet att de fortfarande faktiskt bryr sig om en och älskar en för den man är. Men, de är inte många. Tyvärr.
Det är så synd att det har blivit såhär. Förut tyckte jag faktiskt om och såg fram emot de här kalasen, och vi umgicks till och med en del även när det inte var kalas och dyl. Men nu för tiden är allting helt annorlunda, jag måste tvinga mig till att hälsa på, säga till mig själv att kom igen, ring nu, du vill inte vara den där släktingen som aldrig hör av sig, och massa mer. Det är helt enkelt inte så som man ville att det skulel vara att ha släkt, det är helt enkelt inte som det var förut. När man var liten och inte förstod så mycket.
Men, till fortsättningen på det så himla "roliga" kalaset. Man har kommit dit, med den krystade stämningen i bakgruden hälsat på alla med ett kallt handslag, kanske en liten torr kram på någon enstaka, och så går man och sätter sig vid de man tycker om mest, de som man kanske till och med har något att prata om med. Man sitter där och väntar, och sen till slut så får man den där efterlängtade kakan, och det där kaffet i de där små, små, små vita kopparna med små, små, små blommor på som man får gå och fylla på efter två klunkar. Kakan tar slut, och så ropar någon att "nu är det tååååårta!" och man väntar tills alla andra tagit och då tvingar man sig fram och tar en liten pyttebit med tårta, för man vet att det kommer vara fullsmockat med antingen äcklig choklad eller någon tjock jävla sockergrädde.
Så tvingar man i sig den där jävla tårtan, sitter och pratar en stund, sen tittar man lite besvärat på klockan och säger till pappa att "vi kanske skulle ta å dra oss hemåt". I själva verket så skyndar vi oss så fort vi kan hemåt för att slippa det där att man verkligen måste sitta där och låtsas vara glad och social, kanske leka datten med massa äckliga, jobbiga småbarn som hela tiden skriker "Sara, Sara, ta mig, ta mig!".
Nej. Släktkalas är inget för mig. Eller så kanske det helt enkelt är min släkt som är såhär, jag vet inte riktigt.
Är det likadant på era släktkalas?
livet är hårt.
Enligt mig, så är det där faktiskt hur fel som helst. Eller, kanske inte jättefel. Men bara för att vissa, kanske väldigt många, har det sämre än en själv, så får man inte klaga på något?
Jag klagar ofta och mycket på onödiga saker. Onödiga saker som, "Usch, hur ser jag ut i håret egentligen? Vi har alldeles för mycket läxor! Ååh, pappa bara tjatar på mig hela tiden". Men bara för att jag inte föddes i Afrika, mitt hemland blev sönderbombat, och mina föräldrar och syskon dog, så ska jag skämmas när jag klagar på småsaker? Eller?
Okej, jag vet. Det är jättesynd om alla som är fattiga, de som inte har någon som tar hand om dem, de som får kämpa för att få minsta lilla brödbit att äta. Och vi svenskar är jättebortskämda jämfört med dom. Om jag hade haft pengar, så hade jag mer än gärna hjälpt stackarna. Men tyvärr, så är jag alldeles för bortskämd för att ge bort mitt barnbidrag, som jag istället lägger på kläder och godis.
Är det här verkligen fel?
Jag tror inte att jag tycker det. Man kan se på det ungefär som man ser på naturen. Eller hur, vi tycker ju inte det är lika hemskt när t.ex en katt dödar en råtta. Bara för att det är kul. Det är ju egentligen helt sjukt! Och det är ju inte bara katter som gör så, hela naturen dödar och får varandra att lida, bara för att de har lust med det. Visst, de dödar ju inte bara för att skojs skull, utan för att överleva.
Och nej, det här är ju egentligen inte riktigt samma sak, men man kan ju tänka sig in i det. Tänk om det är såhär det är meningen att det ska vara? Ni som tror på gud, det kanske var såhär han tänkte sig att världen skulle gå till. Ni som tror på ödet, det kanske var såhär ödet var. Ni som inte tror på något, ja, det bara är såhär det är, helt enkelt.
Jag tror ialf att det kommer vara såhär i evigheter, inget kommer kunna ändra på det.
Människan är självisk, och så är det.
