Jag fattar mig kort.
Gott nytt år till folket!
Hoppas erat 09 blir bättre än 08.
Jag sitter i Bonnens knä just nu och har det lite halvmysigt!
Inte helt fel.
Kvällen är lång och livad. ^^
Ja.

GOTT NYTT JÄVLA ÅR FÖR HELVETE!

Satt precis och kollade lite på min bloggstatistik.
Några läsare om dagen, det har jag ju, inte många, men några.
och jag är jättenyfiken på vad det är för några som faktiskt läser min blogg?
Behöver inte vara så att ni läser dagligen, utan det räcker om ni liksom tittar in någon gång ibland.

Lämna jättejättejättegärna en liten kommentar om vilka ni är och varför ni läser min blogg!

Syster, syster, syster. Min älskade syster.

Jag hade råkat lämna min blogg uppe när jag åkte och tränade, och hon hade läst den då.
Jag har ju skrivit en hel del tråkigheter på sistone, och ja, min stackars syster blev jätterädd när hon läste det.
Hon kom för första gången på flera år och frågade hur jag verkligen mådde.
Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig, det är sjukt. Min syster och jag pratar nästan aldrig om hur vi mår, känner eller tänker. Vi har knappt pratat något alls om mamma till och med. Det har nästan varit som en mur mellan oss, en såndär mur som inte låter några känslor komma över på den andra sidan. Vi är inte de där systrarna som umgås, har kul och pratar om killar eller liknande. Hon är mer som en mamma, en överbeskyddande mamma som man inte pratar med.
Men, när det verkligen gäller, då finns hon verkligen där. Som nu, minsta lilla tecken på att jag var olycklig, och hon kom direkt, frågade, pratade och kramade om mig. Och det betydde jättemycket för mig.
Hela hon betyder jättemycket för mig, även fast jag nästan aldrig egentligen visar det. Jag säger aldrig att jag älskar henne mer än något annat på hela jorden, jag pussar aldrig henne, jag ger henne knappt minsta lilla kram.
Det är något jag ångrar. Och något jag ska försöka ändra på.
Det är något alla borde göra, håll hårt i de du älskar.

Du vet aldrig, en dag så tappar du taget och du får aldrig se dem mer.
och jag vet alltför väl vad jag pratar om.

Meningslöst. Allting känns meningslöst. Precis allting känns så jävla meningslöst!
Jag är meningslös, för jag förstår mig ändå inte på mig själv.
Mina känslor är meningslösa, för jag vet ändå inte vad jag vill.

Ah okej, det var väl typ allt. Men det är ju typ allt också. Det är jag, hela jag, och jag fattar inte ett skit.
Jag fattar inte vad jag egentligen skriver om.
Jag fattar inte om jag mår bra eller dåligt.
Jag vet inte om alla de där skratten, jag vet inte om de bara är ett skal.
Ett skal som skyddar allt det där som egentligen finns inom mig. Ungefär, bara skit då. Inget bra alls.
Är jag sådär glad hela tiden, bara för att ingen, verkligen ingen, inte ens jag, ska fatta att jag egentligen mår skit?
Är det så?
Eller är det bara så som jag tror?
Mår jag ens dåligt?
Gör jag det?
Jag fattar absolut ingenting. Inte ett skit!

Varför skrattar jag vareviga dag, när jag är med andra människor?
Varför gråter jag, varenda gång jag sätter mig såhär, och skriver riktigt ärligt om vad jag känner.
Varför är det såhär?
Varför är jag såhär?
Eller är det bara såhär jag tror jag är?
Jag vet ingenting.
Jag förstår ingenting.
Men jag vill veta, jag vill förstå!

Kanske var det såhär mamma mådde, kände och tänkte, innan allting hände.
Jag har sagt det en hel del gånger, och jag säger det igen; jag vet inte.

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte, jag vet ingenting.

14:de oktober 2004.
Den absolut värsta dagen i hela mitt liv.
Dagen då hela mitt liv rasade samman.
Dagen som jag bävar för varenda jävla år.
Dagen då min mamma tog livet av sig.

Snart är den här.
Om två dagar var det 4 år sen jag förlorade min mamma, min älskade, älskade mamma.
Jag var 12 år. 12 få år.
Det var en torsdag.
Jag kommer ihåg det som om det var igår.
Jag gör verkligen det.

Dagen hade varit precis som vanligt, jag hade gått i skolan, och sen följt med min bästa vän, Viktor, hem. Vi hade haft jättekul hela dagen, Jocke och Berget hade också varit med. Sen ringer pappa och säger att jag ska komma hem. Han verkar lite nedstämd, men jag tänker inte mer på det. Jag åker in hem med en gång, det gjord ejag aldrig, utan kom alltid lite för sent hem. Jag gick in genom källaringången, gick upp för trappan, och ser pappa. Han förmår sig inte säga något, står tyst, helt tyst. Han har en såndär sorglig blick i ögonen. Och jag börjar undra. Och så förstår jag. Varför jag förstår är för att hon innan försökt tagit livet av sig, överdos, ärr på handlederna, ätit för lite mat. Och tårarna. Tårarna. Dom strömmar nerför mina kinder, jag springer in i pappas famn, och gråter, gråter och gråter.
Precis som jag gör just nu. Fast pappa är inte här för att trösta mig just nu.  
Precis efter det kommer jag inte särskilt mycket, men senare åker vi ialf hem till mammas och Mats hus. (Mamma och pappa var skilda, mamma gifte sen om sig med Mats.) Magda, min syster är redan där, Mats och mormor är också där. Och alla bara gråter. Kramas. Tröstar. Senare kommer resten av släkten, morfar och Lisa, moster Eva, Thomas och Maria, Morbror Pelle, Fia, Martin och Elsa. Martin var inte mer än 6 år, Elsa ännu mindre, så dom förstår inte så mycket. Men Martin förstår lite, han förstår att Linnéa är borta. Linnéa, en av dem som förstod sig på honom bäst, en av dem som betydde allra mest för honom. Martin, jag och Maria, min kusin som är ett år äldre, går in i mitt rum, pratar, gråter, tröstar. Det var rummet som hon bestämde sig för att avsluta sitt liv i. Rummet hon hängde sig i. Tror jag. Det var vad Mats sa, jag fick aldrig se henne. Han sa att hon hade gått upp efter han åkt till jobbet, tagit ett bad, klätt på sig, sminkat sig, fixat håret, och sen hängt sig i mitt rum.

Det värsta är att jag inte har någon aning om varför hon mådde så dåligt. Det enda jag vet, det är att hon började få ont, i leder, muskler, och hon började liksom bli svag i kroppen. Hon hade så ont, så hon gick till en läkare, doktor Fransson på vårdcentralen i Ljungbyholm, och bad om att få smärtstillande. Hon fick smärtstillande. Starka, starka tabletter. Ni vet, såna där burkar som har en orange varningstriangel på sig. Och dom tabletterna blev min mamma beroende av. Hon behövde dom. När hon inte åt dom, så blev hon arg och fick ont. Så hon åt dom, blev glad och sprallig.
Hon hade alltid varit glad och sprallig. Men inte på det sättet. När hon åt dom tabletterna så var hon inte sig själv. Det var inte min mamma, det var inte Linnéa. Jag tror det var på grund av dom som allt blev som det blev. Eller det var ialf dom som var "inledningen" i min hemska mardrömsberättelse.
Hon började äta dom våren 2004. I juli så skulle jag, mamma, min syster och min moster åka på körresa till Paris. Vi hade sett fram emot den i minst ett halvår. Men resan blev inte alls som vi hade tänkt oss. Vi skulle åka buss, först ner till malmö, sen ta färjan till Tyskland. På bussen var allting rätt så bra. Men vi satt inte med mamma, utan jag, magda, min syster, och eva, min moster, satt för oss själva. Jag kommer ihåg att vi hade rätt kul tillsammans. Men hela tiden saknade vi mamma. Även fast hon var där tillsammans med oss och alla andra på bussen. Men ändå saknade vi henne. Jag kommer också ihåg att Magda skadade sig lite lätt och när vi hade kommit till malmö så hade hon 3 plåstrade fingrar. Men det var ingenting jämfört med hur vi allihopa skulle bli skadade när resan var slut. Hur djupa sår vi skulle få i våra hjärtan.
Men när vi väl kom till malmö, så checkade vi in på hotell. Scandic var det. Vi skulle gå och äta någonstans, mamma, jag, magda och eva. Vi gick till någon pizzeria, och mamma började prata med någon av dom som jobbade där. En utländsk man i medelårsåldern. Magda, jag och eva satte oss inne och väntade på att hon skulle sätta sig med oss. Hon satte sig ute, med han. Struntade i oss totalt. Resten av kvällen bestod av bråk, skrik och tårar.
Jag hoppar lite snabbt nu, till Paris. Usch, jag vet inte hur jag ska börja. Men jag börjar väl såhär. Mamma. Hon hade lovat mig, att vi skulle gå på Disneyland. Jag, magda och eva gick på Disneyland. Utan mamma, för hon hade var borta när vi skulle åka dit. Hon hade skrivit en lapp om att hon var iväg och gick på stan, själv. I vanliga fall skulle hon aldrig göra så, aldrig, aldrig... Men hon gjorde det. Så vi åkte dit ändå, utan henne, och försökte ha så kul vi bara kunde. Jag kommer ihåg att jag fick långbens autograf. Men ja, det hade ingen betydelse för mig då ändå. Och när vi sen kom hem till hotellet igen, så var inte mamma där då heller. Så vi gick och la oss. Dagen efter gick hon inte ifrån oss. Vi gick på stan tillsammans allihopa och kollade på Eiffeltornet och alla de där sakerna som man kollar på när man är i Paris. Vi fick reda på att ett skulle komma ett tivoli. Jag ville jättegärna åka karuseller med mamma, och det lovade hon mig.
Men precis som med Disneyland, så höll hon inte det hon lovat, utan gick ut innan vi vaknade. Vi gick själva igen, fast vi åkte inga karuseller, ingen hade någon lust med det. Vi köpte istället något gott fikabröd och gick till hotellet.
Efter några timmar kom mamma hem, var jätteglad och hon hade tydligen köpt massa saker till oss. Trodde hon att det skulle hjälpa, eller vad var det om? Hon hade lovat mig. Hon hade lovat!
Och magda tänkte samma sak som jag. Men hon kunde inte hålla det inom sig, och började skälla ut mamma. Hon var riktigt, riktigt förbannad. Sådär riktigt förbannad så man gråter samtidigt som man skriker. Och det som hände sen. Det var det mest oväntade som någonsing skulle hända, något som mamma, min mamma, aldrig, aldrig, aldrig skulle göra. Men hon gjorde det. Hon slog till Magda, sin egna dotter, på kinden. Det var då jag verkligen märkte att mamma hade förändrats, och jag klarade inte av det, jag klarade inte av att se på, jag klarade inte av att hindra henne, så jag sprang. Jag sprang ut från hotellrummet, sprang runt kvarteret, sprang och sprang tills jag inte orkade mer, så då stannade jag. Sen när jag väl kände mig redo så gick jag tillbaka till hotellet, då såg jag Magda och Eva som letade efter mig. Magdas armar var röda och svullna efter mammas hårda slag, ögonen också, men efter alla de tårar hon fällt.
När vi kom hem efter den här resan, så varken fick jag, eller ville, bo hos mamma längre. Jag började bo hos pappa, och allt började bli lite bättre, och efter ett tag så kunde jag börja prata med mamma, och sen när jag väl kunde börja komma hem till henne igen, så fanns hon inte längre.

Det här var en berättelse om den absolut värsta perioden i hela mitt liv.

Kan ni tänka er det?
Att inte ha någon mamma,
när ni får er första mens,
när ni börjar högstadiet,
när ni får er allra första riktiga pojkvän,
när ni för första gången har sex,
när ni har er första fylla,
när ni börjar gymnasiet,
när ni har någon slags uppvisning,
när ni flyttar hemifrån,
när ni gifter er.

Allt det där är så himla viktigt.
Men jag har fått klara mig utan det. Och jag har klarat mig bra. För jag har varit stark, och intalat mig att jag kommer klara mig. Jag har så många helt underbara människor runt omkring mig som hjälper mig. Och jag vill bara säga tack, till alla er som finns där för mig. Ni är anledningen till att jag inte slutat som min mamma.
Tack.